 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
För att odla de växter som ger oss mat, måste vi tillföra en rad närsalter såsom kväve, fosfor och kalium samt ytterligare ett 25-tal så kallade mikronäringsämnen. I modert jordbruk ges dessa som konstgödsel, men dessvärre leder dagens stora användning till utarmning av jordens resurser och då kommer skördarna obevekligt sjunka. De närsalter vi utsöndrar via toalettavfallet används knappast alls, utan spolas ut i sjöar och vattendrag, där de ger algblomning, syrgasbrist och döda havsbottnar. Vi förorenar också med patogena bakterier och virus, och världens stora floder är nu mer eller mindre permanent virusinfekterade. Detta är knappast ett system värdigt ett utveklat samhälle. Naturligtvis skall vi skapa ett slutet system, som inte släpper ut vare sig bakterier eller virus och där toalettavloppets närsalter samlas och används för gödsling av nästkommande års gröda. Närsalter
|
(Documenta Geigy, Wissenschaftlige Tabellen, Basel , 1960) | |||||||||||||||||||||||||||||||
|
Något överraskande svarar urinen för hela 90% av människans närsaltutsöndring. Men tänker vi efter är det inte så egendomligt: Växterna tar upp närsalter från marken och bygger in dem i sitt organiska material. När vi sedan äter av växterna, kommer det att resorberas i mag/tarmkanalen över till blod och sedan till våra celler. Här bryts materialet ner och då blir närsalterna restprodukter. Dessa går tillbaks till blod för vidare transport till njurarna, där de utsöndras i urinen. Urinens närsalter har också lämplig kemisk form: kvävet ligger som urinämne, urea, fosfor som superfosfat och kalium som jon. Urin innehåller också alla mikronäringsämnen, men är fri från tungmetaller. Något ironiskt beror detta på att även om vi får i oss kadmium, så fixeras denna i lever och njurar så effektivt att urinen blir vesäntligen kadmiumfri. Urin är alltså redan från början den perfekta närsaltlösningen och den bör därför inte konverteras till något annat - ingen förmultningsprocess alltså. Det grova toalettmaterialet, faeces, består av den del av maten vi inte utnyttjar, dvs mest växtfibrer som inte innehåller särskillt mycket närsalter. Precis som konstgödsel och rötslam innehåller det tyvärr också tungmetaller, så idag bör det inte användas inom jordbruket.
Mag/tarm- kanalens mikroflora Motsatsen är det faekala materialet, där varje gram kan innehålla upp mot 100 miljoner bakterier. Dessbättre är de flesta harmlösa, men även i västvärlden uppträder fall av dysenteri, para-tyfus och någon gång kolera. För att bli sjuk krävs dock samtidig exposition för flera tusen bakterier. Överlevnadstiden i våra vattendrag är endast några veckor, men i mark 1-2 år. Man bör sålunda inte sprida färsk faekalt material på jordbruksmark. Virus: Mag/tarm-virus ger som regel inte några mer allvarliga symptom, men i vissa fall kan de drabba hjärta och hjärna och ge mycket allvarliga skador.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||
|
För att få sjukdomsanlag är det tillräckligt med några få viruspartiklar, samtidigt som virus överlevnadstid i sjöar och vattendrag är så lång som 6 månader. Så även om reningsverken eliminerar virus lika bra som bakterier, kan de inte hindra spridningen av virusinfektioner, som tyvärr också är svåra att bota. |
||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
